Lättnynnad bubbelpop var alltså det som gällde och producerades i mängder. Det tog dock inte lång tid förrän det dök upp mer eller mindre framgångsrika undergrupper till den traditionella popen (även om man aldrig begav sig alltför långt bort från originalet), allt för att så många musiksmaker - och plånböcker - som möjligt skulle täckas in:

 Synthpop - med blip- och blopljud förvandlades sockerpopen till metallpop och blev en av de populäraste avstickarna inom genren. Engelsmännen ledde synth-ligan med trumfkort som Soft Cell, Depeche Mode, Spandau Ballet och ovannämnda Human League.

 Reggaepop - genom att byta ut de vanliga disco-beaten mot gungiga rastafaritakter skapade Boy George och hans Culture Club en annan mycket uppskattad musikstil.

 Smörballadspop - den klara flickfavoriten och föregångaren till många av dagens älskade och hatade "all-my-love-is-for-you-baby-låtar", och vars mantel axlades av bland andra Glen Medeiros, Bros och Rick Astley.

 Schlagerpop - jo då, en gång i tiden nynnade vi helhjärtat med till de glada tonerna av uppoppade neon-schlagers. Mer om dessa längre ner.

Under den här tiden utvecklades det även en mjukare, "åttiotalifierad" form av tidigare års hårdrock, nämligen pudelrocken, med Twisted Sister, Scorpions, Whitesnake och Bon Jovi i spetsen. Bra, jättekult eller otroligt heldåligt - författaren ställer sig utanför den frågan (och skrattar i stället ett långt tag åt det faktum att hon faktiskt just titulerat sig författare).

Åttiotalet kom även att bli topplistornas decennium. I etern gick "Tracks" där Kaj Kindvall varje vecka troget presenterade de hetaste låtarna, framröstade av oss som lyssnade. Och att inte veta vilken låt som blivit Veckans Smash Hit sågs inte med blida ögon. På TV följde vi spänt samma låtars med- och motgångar tillsammans med Annika Jankell och Staffan Dopping i "Listan". För den som verkligen ville hänga med fanns Mr. Music-kassetterna, där månadens hetaste låtar samlades tillsammans med en drös man aldrig hade hört.

I och med topplistornas genomslagskraft fick även ett annat på åttiotalet ivrigt förekommande fenomen chansen att frodas: De så kallade one-hit-wonders-artisterna. Lycksökare som Nena ("99 Luftballons"), Limahl ("Neverending Story") och Irene Cara ("Flashdance - What a Feeling") hade alla sina femton minuter i rampljuset då de klättrade på listorna, och försvann sedan kvickt för att aldrig återvända. Och vem vet, kanske var det lika bra...

En annan genre som hör det förra årtiondet till är givetvis schlager-festivalen. För var skulle dessa trallvänliga låtar med de där intensiva finalerna annars passa in? Tävlingen började som något som mest liknade en vis-festival (och det verkade faktiskt som om det var helt accepterat att delta i den på sextio- och sjuttiotalet - och om möjligt ännu mer avundsvärt tio år senare) och den nådde sin kulmen för femton-tjugo år sedan då disco-pop-schlagern härjade för fullt. På åttiotalet var det helt rätt att nynna med till trudelutter om tonårskärlek & bubbelgum, och med sådana där lustiga tonartshöjningar i och med varje refräng - men inte i dag. Tyvärr verkar det inte vara många som har insett det - fortfarande och lika trofast ställer en hel hög länder upp varje år och tävlar i något som är misstänkt likt "åttiotalslåtar- genren". Det är ju inte så konstigt att resultatet blev fel på nittiotalet. Varför inte vältra oss i de låtar som redan finns? Ingen kommer ändå kunna utklassa favoriterna "Dansa i neon", "ABC", "Dover Calais" eller "Piccadilly Circus". Eller var jag ironisk nu?

 För en utförligare analys av dessa våra svåra, tonsatta minnen från det förflutna, hoppa hit. Men se till att ingen ser dig...

Kanske kan man tycka att det är lite underligt att låtar som Ryan Paris "La Dolce Vita", Baltimoras "Tarzan Boy" och Gazebos "I Like Chopin" (alla italienska förresten) blev så populära som de verkligen blev, eller att minst 95 % av dåtidens åtta- till fjorton-åringar svalde New Kids on the Block-konceptet med hull och hår - men man måste komma ihåg att detta hände i en tid då man faktiskt trodde att Milli Vanilli sjöng själva och då man var uppriktigt avundsjuk på Sandra Kim för att hon vunnit Eurovisions- schlagerfestivalen. Med andra ord: Ingenting var omöjligt. Och New Kids on the Block, vilka var de om inte ett av de första pojkbanden (även om jag kallar über-föregångarna för Jackson 5), om än långt innan konceptet uppfunnits och pengahungriga producenter riktigt insett vidden av det.

 För dig som vill ner ännu ett par meter i musik-nostalgiträsket passar sidan som ligger här alldeles utmärkt.